Synth britannia
Jag såg genom alla klippen på “Synth britannia”. Rekommenderas verkligen. Länk finns längre ner i denna blogg. Där var mycket: Hela kontexten från 70-talets England, Cabaret Voltaire, The Human League från Sheffield som faktiskt var det första, Soft Cell, Depeche, Yazoo, John Foxx et c. The Normal med Daniel Miller, mm. Det var en väldigt bra film, som dock upplevs i små 10-minutersklipp. Kanske lite för mycket tekniksnack, men rätt kul när ngn från New Order berättade om när det beställde hem en synth som skulle sättas ihop själv som de aldrig riktigt fick ihop. Och hör jag fel när jag hör att Wolfgang Flur säger att A-sidan till “The Model” var “Computer World” när det var “Computer Love”? (99,5 % säker är jag…) En mycket bra “film”. Synd att det stannade runt -85 med ett konstaterande att allt tog sin ände med Thompson Twins och Howard Jones och att EBM och Nitzer Ebb inte togs upp alls. Men en eloge till att så mycket togs upp runt Gary Numan, där dels han själv säger att han hade Aspergers och just säger saker som: “Ja, jag kände mig bara säker i min bil, där kan jag var i min bubbla, där ingen stör mig” och detta skulle bli en metafor för teknik, alienering mm och att hans uttalanden störde rockpressen eftersom han sade saker som “Jag talar inte folkets röst, jag känner ingen från folket, jag vill stå på scen och vara en popstjärna”. Och saker han sade som: “Jag tyckte om synthen för att jag tryckte på en ton i taget”. Depeches stora genombrott tas upp och en del roliga klipp som när Martin Gore gör en sampling med en småsten mot en fönsterlist och ska spela in den. Daniel Mille rär mycket folklig och öppenhjärtlig. En mycket trevlig film. Måste ses koncentrerat.