Så här morgonen efter Recoils uppträdande på Storan i Göteborg vaknar jag upp i ett hotellrum och frågar mig själv en enkel fråga: “Vad f-n gör jag här?”
Recoil på skiva är en sak. Ofta provocerande, ibland svårsmält men så gott som alltid intressant. Alan Wilders soloprojekt har sedan hans avhopp från Depeche Mode tagit fart, saktat ned och sedan tagit fart igen, först med den lysande skivan “Subhuman” och därefter med samlingsplattan “Selected” och nu denna turné.
Inramningen för gårdagens spelning kunde varit bättre. Recoil hade bokats till Storan, en koncertlokal inhyst i Stora Teatern i Göteborg, som stängs inom kort och även om jag kan tycka att lokalen är intressant, som ett litet Annexet bredvid 08:ornas Globen, så är attityden hos personalen, och då i synnerhet hos mannen som kallade sig “klubbansvarig” oproffsig och extremt otrevlig. Det är i det läget svårt att känna att det är synd om Göteborgarna för att de förlorar en klassisk plats där många synthband uppträtt genom tiderna.
“Förbandet” består av en person som i en timme “spelar” musik under namnet “Architect”. Det var en plågsam upplevelse så jag ska inte gå in närmare på det, även om hans cover på Nitzer Ebb:s “I Give to you”, en låt som Wilder för övrigt producerade, var rolig.
Över två timmar efter utsatt tid kliver då Wilder och vapendragaren Paul Kendall på scenen och när koncertens namn, “A Strange Hour”, presenteras på skärmen så tänker jag “vad, är det bara en timme?”. När Kendall och Wilder så lämnar scenen närmare två timmar senare önskar jag att det bara hade varit en timme.
Videosekvenserna på duken under koncerten är snygga, spektakulära, ibland obehagliga och suggestiva. Mycket snyggt, men det räcker inte.
Problemet är detta: Recoil har en enorm låtskatt att gräva ur. Men av någon anledning vill Wilder hellre mixa om och leka med materialet. Han gjorde det under sin tid i Depeche Mode (där live-mixen av exempelvis World in my eyes var extremt lyckad) och han gör det nu. Inga problem med det, men när man knappt uppfattar vilken låt han baserar sin mix på, då är det problematiskt för oss i publiken. Låtar som “Prey” och “Alleluja” går åtminstone att känna igen men under långa perioder är det trumloopar, oväsen och fragment från andra låtar som passerar snabbt och nästintill obemärkt.
Jag vet inte varför men Wilder valde också att i denna ljudsoppa slänga in ett par minuter från Aggro-mixen av Depeche Modes “Never let me down” (vilket givetvis drog ner störst jubel och vinkande armar i luften) och The Normals “Warm Letherette”, det senare kanske som ett internskämt på Mute där dess grundare Daniel Miller var mannen som spelade in den senare låten under namnet “The Normal”.
Det är svårt att veta varför Wilder satt ihop koncerten på det här sättet eftersom han inte en enda gång under koncertens gång pratade med publiken. Han vinkade lite, log och såg ut och ha roligt tillsammans med kompisen Paul Kendall, men jag funderade flera gånger under koncerten om han inte gör detta främst för sin egen skull, snarare än för publikens. För i Wilders huvud fungerar detta, men för oss i publiken är det mer svårsmält.
För att citera en kille bakom mig i kön på vägen ut: “Han har ju så många bra låtar, men så gör han det här. Det var ju bara en enda stor gröt”. Ett annat citat kom från min vän som jag reste ner till koncerten till, som summerade hela upplevelsen som ett “bedrägeri”.
Jag var helt enkelt inte ensam om att vara besviken. Inte på långa vägar.
